jag brukar se mig själv som en ganska klok, lagom smart varelse. Jag tror att jag är bra på att ge råd, försöker alltid hjälpa min nära och kära till klarhet och förståelse. Jag varnar när jag tror det behövs, och pushar på när det känns nödvändigt.
Men när det kommer till mig själv så möts jag, och säkert andra också av en stor svart vägg. Det kan kallas envishet, jag tror jag ska börja kalla det dumhet, eller martyrskap.
För jag tror fan att det är vad jag håller på med, precis som min mamma alltid sagt. Martyr
Jag lurar mig själv.
Jag är skitbra på att luras också. I alla fall då jag själv hemskt gärna tror på vad jag lurar mig, typ.
Sen när jag kommer på att fan, det här är ju faktiskt inte bra för mig, i vissa klarsynta stunder, då kommer den där dumheten och lurar mig och det lyckas förvånansvärt ofta.
Jag som trodde jag var ganska smart.
Sen är det ju inte bara jag som förvirrar mig själv, men det är inget jag kan göra något åt. Det finns inget att hämta som jag inte redan har.
Det är tur att ni finns för även om ni inte förstår mig så står ni kvar ändå.
Tack
Jag ska försöka, jag lovar.
Det blev bara en hårdare slutstöt än väntat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar