En måndagskväll i sena mars med en förlorad känsla av vår

ja så är man ute på en härlig kvällspromenad i blötsnöovädret med mr A. Vi promenerar i lugn takt från hagahallen mot gubbholmsbron då plötsligt helvetet bryter löst. A får spår på en äcklig brödskiva som ligger och möglar på trottoaren och kriget sätter igång, jag kutar fram och får ur brödbiten ur strupen på honom, den måste varit gammal för den var hård trots blötvädret. Jag får fatt i A och drar iväg honom från olycksplatsen men han lyckas slita sig fri och vänder tillbaka, jag lyckas med en tväromvändning och en smidig fint ner på backen via mitt knä och arma rumpa. A överlistar finten och sticker iväg till brödhelvetet, jag hinner upp och haltar fram lagom för att se att han slänger i sig äcklet på en halv sekund men stoppar honom från att få tag i brödhelveten no.2 Vi avslutar det hela med att inte göra om misstaget och jag kopplar helt enkelt mr Det-enda-jag-har-att-glädjas-över-är-mat och ger sistnämda en harang av så många beepade ord jag kommer på vid tillfället.
När vi tillslut tog oss innanför hemmets trygga väggar märkte jag det fruktansvärda, det rann blod från mitt knä!
Jag duschade chocken av mig, satte ett plåster på knäet och tände mitt lugnande lavendelljus vilket gjorde mig illamående så jag vädrade i några minuter medan jag kammade min lagomt irriterande lugg.
Det mest intressanta med denna kvällspromenad var tjejen som gick förbi precis när jag hade sjungit min harang-visa och dragit mr Brunöga i örat. Hon kollade på mig som att jag var sjuk i huvudet. Vilket kan ha varit fallet i den tillfälligt blinda aggressionen mot människor som slänger mat omkring sig.



inga djur eller människor led allvarlig skada under händelsen.