små ord av saknad

jag har suttit och kollat på gamla bilder för att jag tyckte inte att jag hade något annat vettigt att göra. I alla fall så hittade jag en riktig gammal goding.. Kommer ni ihåg Zeb? Ibland kan jag inte förstå att han är död, jag blir så glad när jag tänker på den underbara varelsen! Okej, flera kommer säkert ihåg honom som flåsig, dragig och jobbig men hur kan man låta bli att älska en sån underbar hund! Vet inte hur gammal jag var när jag och My åkte och kollade på honom första gången, han var väl en 4 veckor gammal och som en liten brun korv, alla hans syskon dog så han blev ett ensambarn men gud vilken liten goding! Alldeles chokladbrun med världens finaste ansikte. Och den där stenhårda svansen som vägrade sluta slå :)

Min finaste lilla zebban, kan inte fatta att han inte fick leva mer fast han skulle ju bara lida mer, såklart! Åh vad jag grät när vi skulle säga hejdå, fyfan jag skulle aldrig kunna ta det beslutet..

Zeb fick problem med lederna, typ som reumatism eller vad det heter, och i slutet hade han ständig öroninflammation och tappade hår och ja det var inte roligt att se. Men han kändes lika glad jämt! När vi skaffade Alfons så tyckte Zeb det var jättekul, förutom att det fanns någon att tävla med om mat:P Kommer ihåg en gång när både killarna var hemma hos oss och jag är på övervåningen när jag plötsligt hör lite morrande och skällande och jag springer ner, då proppar Alfons i sig massa bröd som ligger på köksgolvet, medans Zeb har fått ge upp och står bredvid. Det hör till saken att Alfons aldrig skulle vågat hoppa upp o dra ner brödkorgen utan Zeb, den matälskare som han var, hade slitit ner brödet men på golvet var det Alfons som regerade så då fick inte Zeb något! Ojojoj vilken syn. Men jag tror han tyckte det var kul med Alfons ändå :) O när de fick springa löst i skogen o zeb var hundra meter bakom och Alfons hundra meter framför, inte lätt o hålla koll på dem!

En gång åkte jag och My till jag tror det var Sunne, på labradorträff. Då fick de som ville prova hur deras labbar hade fattat det här med apportering så de gömde några dummiesar i skogen i ett område, sen skulle hunden springa och hämta dessa. Om man har träffat Alfons så vet man att han är inte så mycket för att apportera och det, han hämtar ju pinnar o sånt men bara till sig själv.. I alla fall, utan den minsta träning så hämtar Zebban alla dummiesar i en grisblink och jag och My står som jag vet inte men vi måste sett dumma ut! Ja han kunde sina saker i alla fall :)

En liten hyllning till dig Zebban, älskad och saknad!