3.11.08

pappa 60 år

Idag skulle min pappa fyllt 60 år, 3dje november.

Jag och Ida var förbi graven förut och sätta dit ett extra ljus efter helgen, fast de flesta ljusen lyste fint fortfarande.

Jag hade samma tanke då som min bror sa senare när även han hade varit där..

Det är så mycket som har hänt sen han dog. 7 år och 5 månader sedan. Det är himla lång tid..

Vi omger oss av alla dessa siffror men det är inte ofta man tänker igenom dess innebörd

3/11 1948 - 7/6 2001 Det är din tid på jorden i siffror pappa.

en härlig barndom, ungdom och studietid fick Du och 4 barn att uppfostra och älska.. men ska det vara slut sen?

kan inte förstå att Du inte träffat Alfons eller Anton och Caisa. Ida och Henke har förlovat sig och Du har aldrig ens träffat honom.

Alla har vi tagit studenten, till och med jag, Emanuel har vart runt o pluggat i hela Sverige känns det som, Ida har pluggat i stockholm och är polis, Manne jobbar som lärare nu och My har för fan fått två barn och går även hon i dina och mammas fotspår pappa.

Jag har varit ändå bort i Australien och Nya Zeeland och vänt med mamma på visit men inget av detta har Du vart med om.

Mamma åkte till Kina ändå, eran stora resa, helt fantastiskt men Du var inte med.

Jo på nått sätt är Du ju alltid med oss pappa, jag vet.

Men ibland känns det bara så jävla hårt att Du inte finns här längre.

hårt och tufft och jävligt.


Tänk, Du trodde väl aldrig att det skulle kunna finnas nån idrottsskalle i mig, hon som fick välja vad som helst och valde gymnastik i en klass full av små taniga tjejer några år yngre än hon själv. Hopplöst kunde man tro men Du hade nog tålamod. Någonstans där inne finns det. Finns ingen Wennergrundare som inte har det där i sig.

Jodå det blev nog något av mig tillslut. Sportpsyket har jag nog inte men kärleken finns där. Brukar räcka rätt långt!

Men ibland skulle jag vilja att Du satt där.


Alla lärare jag har vet vem Du är, till och med folk på jobbet och ibland känns det som folk kollat på mig och ser dig. Men jag känner dig inte ens.

Du var min pappa och den bästa som finns men sen då?

Ibland önskar jag att vi hade fått några mer år. Några mer än mina 14 och dina 52. När är rätt ålder att mista sin pappa? Ja inte är det när man som minst förstår sig själv och när som mest saker händer i en själv och runt omkring en så man bara vill stöta borta allt och alla. I alla fall.

Vi är starka, vi har varandra. Min älskade familj.

Men Du fattas oss

1 kommentar:

Anonym sa...

Ah, Stina.....jättefint skrivet, och tänkvärt...love ya!