det är
alltid så. De man väljer ut, de som verkar passande, de man snöar in sig på. Det funkar aldrig så,
aldrig. och jag lär mig fan aldrig heller.Jag sårar mig själv tillslut för jag är så jävla dum och oförmögen att vilja använda hjärnan till det den ska användas till. Jag bara skapar drömvärldar hela tiden. Min idyll, åh om livet var så enkelt.
Tänk om det en dag vore så, bara för en dag. åh.
Men om folk bara kunde vara lite tydligare, för jag är rätt lättlurad nämligen, så skulle det säkert underlätta också.
Men det är komiskt när man tänker efter. Alla mina vänner har på nått sätt valt mig.. det var de som alltid tog kontakt och fixade ihop grejjer o hittade på saker. Iförsig är jag mer sån nuförtiden. Men inte då.
Men när det gäller att vara ute på jakt. Då ska jag alltid gå ut efter det omöjliga bytet. Sen inbillar jag mig att jag är i närheten.
HAHAHAHAH skrattar livet mig i ansiktet sen; gick Du på den igen Stina? Du är ju fan lika dum som Du ser ut. Med öppen mun och tårarna som rinner, återigen. Ska man aldrig lära sig.
Och det spelar ingen roll från vilket håll man närmar sig bytet.
Haha vad jag ska linda in saker hela tiden.
Suck.
kärleken den grymma kärleken
icke existerande medkänslan, o Du grymma värld.